giselanilsson

Igår var en riktig jobbig dag, för både mig och säkert många andra också. Min moster Jessika som är min allra bästis, åkte till Alanya i Turkiet igår för att arbeta som reseledare. I November 2012 när både jag och Jessika gick på Guideskola i Turkiet för det danska företaget Scanway Tyrkiet eksperten, fick vi båda jobberbjudande där. Men jag tackade dock nej, då jag inte vill vara borta i minst 6 månader när jag har min kärlek här hemma i Sverige. Men eftersom att Jessika inte har något som håller henne fast här så kan hon åka iväg. Så därför tackade Jessika ja till detta arbete. Hon ska nu vara borta i 6 månader, minst. Och igår 18.36, klev hon på tåget och jag och Ronja stod och vinkade hejdå. Tårarna bara rann längs mina kinder. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle gråta, Fortsatte även gråta när jag kom hem och inatt drömde jag flera stycken drömmar om just Jessika. 

Det som gjorde mest ont, det var att jag och Jessika inte hade det så bra innan hon åkte. Vi tjaffsade väldigt ofta och vart sura på varandra då och då. Det var rätt "kalla vindar" mellan oss, kan man väl säga. Det känns väldigt tomt, det vart ju alltid vi tre, Jag, Ronja och Jessika, Powerpuffpinglorna, Charlies Angels och allt vi kallade oss själva för, men nu är vi bara två kvar. Det är iaf skönt att vi har varandra. Vi har också sagt, Jag och Ronja, att vi ska försöka åka och hälsa på Jessika i sommar om vi hittar en billig resa dit. 

 

Vad känslomässigt detta inlägg blev, men ibland mår man bara lätta på hjärtat.